Händelser

Näst ut i temaserien om handen är Jan Pålsgård som delar med sig några av hans innersta känslor och erfarenheter i vad som nog närmast kan beskrivas som ett epos i två delar. Texterna samlas under det passande och dubbeltydiga namnet Händelser.

Varsågoda.

foto: Ulrika Tiegs

Del 1

Händer som minns

Som bebisar sträcker vi ut våra händer mot världen. Vad som sker i det mötet formar oss och formar kärnan i den världen som vi sedan kommer att bebo. Mina händer och jag hade en god relation redan tidigt. Hemma bidrog de till att stödja mitt parasiterande på mina föräldrar (alla bebisar är perfekta parasiter i relation till sin närmaste omgivning). Senare, i skolan hände det att jag sträckte upp en hand och i gengäld fick säga något.

Vi flyttade vartannat år. Det lärde mig att språket kunde förråda mig på ett sätt som händerna aldrig gjorde. Barn med konstiga dialekter blir ju mobbade vart de än kommer. Jag kom med en utpräglad stockholmsdialekt till Linköping. Vem har lust att prata östgötska? En del säger att det är makt i knäppta händer. Det har jag aldrig märkt. Däremot i knutna nävar. De var mina bästa vänner och skaffade mig mina första vänner på ständigt nya skolor.

I denna för övrigt perfekta barndom var det en del mörka moln på horisonten. Jag oroade mig över att bli vuxen. Det fanns fler orsaker till det, en av de viktigaste var att jag älskade att klättra i träd och oroade mig över att jag aldrig såg vuxna klättra. Läskigt! Vad var det som hände? Var det de ruttna grenarna som inte bar de vuxna kropparna längre? Eller ännu värre – glömde de vuxna bort att klättra?! Skulle jag också göra det? Det verkade som om de vuxna glömde allt som verkligen var kul och istället koncentrerade sig helt på sådant som absolut inte var kul. Jobb, tjejer, …

Men just när vuxenkatastrofens mörker närmade sig kom räddningen. Vi fann klippan. Eller klippan och mina händer fann varandra. När Rodin fann klippan så chippade han den efter sina inre bilder. Det blev precis tvärtom med mina händer och berget. Mina händer och mitt inre formades av berget. Nu har berget jobbat med mig och mina händer i 40 år. Det syns. Fingrarna har förvandlats till atrofierade klor. De kan inte ens peka rakt längre.
– Ditåt, säger jag hjälpsamt och pekar.
– Jaha, runt hörnet…?
Fingrarna har inte kroknat för att de har dragit mig upp för så hårda leder utan för att det de har dragit mig upp för leder. Till och med Midtbø sliter när han klättrar med viktbälte. Ibland undrar vi hur det känns att ta av det? Som att flyga?

Om jag skulle lägga upp mina händer för en spåkvinna, vad skulle hon då kunna läsa om vårt liv i dem? Vår historia? Vad minns de efter alla dessa år? Vad minns vi?

Sprickor

- You can always recognize a good crack climber on his hands.
- Lots of scars?
- No scars.

En sommar för länge sedan. Mina händer är flådda och rödspräckliga efter ännu ett misslyckande på Tor line-taket. Utan tejp, utan jamhandskar och utan vett. Sommarens varmaste dag. Senare kan man glida ned i Välseröds svarta vatten. Vi känner den grymma svedan. Mest i själen. Mina händer och jag är verkligen inte bra på sprickor och det syns. De är fulla av små vita bulnader och streck ackumulerade genom fyra decennier.

Men händer är så väldigt mycket mer! Händer och kärlek till exempel. Kärlek till klättring. Kärlek i klättring. Det är underbart att smekas av min klätterskas skrovligt valkiga hand. Starka fingrar som luktar jord! Det känns svindlande härligt att smeka en muskulös svettfuktig skuldra. Hon doftar av ansträngning och rädsla. Feromoner!

Skador

Det är vårvinter i Oslo. 80-talet. Vi hänger som vanligt på väggen i korridoren till herrarnas omklädningsrum. Vår första inomhusvägg. Tunna trälister och borrade enfingershål. Jag har just lyckats träna in Ørnhøytraversen. Trond Ørnhøy är en tvådimensionell ”superklatrer”, efter skandinaviska mått. Vi fysiker brukar skoja om att han kan ta hjälp av van der Waals-krafterna mellan kroppen och väggen. Som en gekkoödla. Jag däremot har minst en välfylld dimension till. Men just nu, några korta veckor är jag ganska mager om bena, och sataniskt krimpstark.   Plötsligt knäcker det till i långfingret. Faaan! Kyler ned det svullnande fingret och blir körd till akuten av dåvarande hustrun, Kirsti. Vårt äktenskap befinner sig i en djup kris så jag blir glad när hon ser ut att intressera sig för prognosen. Hon lutar sig engagerat mot läkaren och frågar:
- Kan han fortfarande diska?

Släppa taget

Jag och mina händer har försatt oss i trubbel igen.

Vi försöker byta grepp. Vet egentligen att nedräkningen har börjat. Jag är rädd! Jätterädd. Snart är man en fritt fallande projektil, helt och hållet styrd av kosmiska krafter, och jag menar inte astrologi. Ska man sikta på mossfläcken, ryggsäcken? En blick ned på den slarvigt inhamrade pitongen med skitslingan som man hittade i snösmältningen. Det kan aldrig hålla… fanfanfan! Till sist lättnaden(!) när fingrarna raknar. Lättnaden!? … över att fajten är slut. Har du upplevt det? Det är så det känns!

Del 2

Jag och mina händer

Den panikslagna fumligheten, den pumpade klumpigheten, den frusna stelheten.

Den frusna stelheten

November på Kolsås. Fuktigt, dimmigt och dunkelt. Oldie boldie, en superbold oldie. Jag har traverserat åtta meter och klättrat upp två från den sista bra säkringen. Krimpar ett löst flake som sitter inklämt i en liten spricka. För att komma vidare måste jag mantla upp på flaket. Jag tvekar, och tvekar lite till. Det hotande pendelfallet skulle sluta i en mördande krasch in i en knivskarp egg. Jag menar verkligen mördande. Trynar man så går det antagligen inte bra alls. Tom befinner sig i sitt eget frusna skal där nere. Otålmodigt tyst? Jag krimpar och ser lervälling kramas ur flakets förankring. Tid går. Jag måste fatta ett beslut.

Den pumpade klumpigheten

Fingers, don’t fail me!
Viskösa fingrar. Vi försöker trycka in, knuffa in en kamkil. När vi har gjort det orkar vi inte klippa den.
Eller en annan gång, totalt viljelösa fingrar försöker tafatt att klämma in karbinen för att klippa en bult när hela kroppen skälver och händerna har blivit till slaskiga medusor. Eller man bommar på klippet eller tappar slingan och faller.

Eller den gången på Andersnatten. 5 meter över den senaste säkringen med en felplacerad bult för långt till höger. Sååå pumpade! Vi satsar allt på ett kort. Släpper taget och låter oss pendlande falla som en sekundvisare ifrån 12. Med en öppen karbin utsträckt i höger hand. Karbinen träffar hålet på bulten. Hålet är för litet!

Den panikslagna fumligheten

På Häller. Pumpad som en stenfisk. Stämmande.
– Jag hoppar!
Men just innan du låter dig falla tittar du ned på knuten. Konstigt. Den sitter så långt ner? Insikten drabbar dig som ett knytnävsslag. Den är oknuten och den fria änden är på väg att glida genom.
– Ta inte hem! Jag är inte inknuten! Bölar ut över nejden.
Mitt i kruxet, 25 m över stenblocken där nere, med motorik som en spastiker på speed. NU! måste du plocka fram en liten kil, rätt kil, placera den perfekt, klippa in en slinga och klippa slingan i selen. Faan slingan är för kort! Pumpad. Fumlar och pressar friktionen mot gränsen. Gränsen. Tiden rusar. Jag tycker att jag hör ljudet av mina hjärtslags eko från berget. Det känns som om det återstår sekunder av livet snarare än decennier. Det dundrar som av domedagsorglar i själens avgrund, med resonans i ett stort mörker. Du har alltid undrat. Nu vet du. Det är så här det känns.

Senare, därhemma när du berättar för din älskade gråter du.

Det svartaste sveket är att försvinna från dem som älskar dig utan ett ord. För alltid.

Och allt det andra

Alla de underbara stalaktiterna eller brevlådorna som överraskade. De perfekta jammen som är som kvinnan i vårt liv. Både mjuka och fasta. Åhh, vi skulle vilja berätta om stick och dess motsats. Om kapillär kondensation och om hur det känns att jamma ett algslemmigt Trollriss i sprutregn. Eller att ta av vanten och försöka smälta det tunna lagret av vattenis från handgreppet som ska bli ett fotsteg. Om branden i en tinande hand.

Vi, jag och mina händer, skulle vilja skriva en roman om vår relation till varandra och världen.

Vi kanske gör det!

Vi har ju framtiden för oss, jag och mina händer.